Mitt hjärta är i högländerna kaffemugg

Robert Burns var Skottlands underbarare poet och lyricist. Han anses i allmänhet vara Skottlands nationalpoet, eftersom han är den mest lästa bland alla poeter som har skrivit på det skotska språket. Burns har också skrivit på engelska och en lätt skottisk dialekt, så att hans poesi också skulle förstås av en publik utanför Skottland. Den mängd arbete som Burns utfört, som kom att kallas Poems, huvudsakligen i den skotska dialekten, kom ut 1786. Även kallad Kilmarnock-volymen innehöll mycket av hans bästa skrivningar. År 1791 ombads Burns att skriva texten för The Melodies of Scotland, och han svarade genom att bidra med över 100 sång. Robert Burns är känd för sin kärlek av natur. Han skrev många dikter om detta tema och många av sina dikter (huvudsakligen sång). Ett exempel på Burns bra är Mitt hjärta i högländerna. Skriven år 1790. Burns bodde då på Ellö Farm. Även om han vid denna tidpunkt hade utnämnts till en tjänst i Punise och deltog i Johnsons Scots Musical Museum. I den första änden av versen bjuder poeten eller den förste personligaren farväl till "högländerna", "norrut". Förmodligen var han i staden eller någon annanstans långt från högländerna, eller helt enkelt lämnade han högländerna för vissa uppgifter att slutföra. Vi vet inte, vi är värdelösa här, allt vi kan göra är att gissa. Skottlands högland, som är mycket beundrat för sin skönhet och mässande visuella charm, är poeten Robert Burns födelseplats. Höglandet, som enligt poeten Robert Burns är "Valors födelse ställe, Worths land", är också Robert Burns födelseort, och han är så känslomässigt fäst vid detta ställe att han i större delen av sitt sång ofta upprepar kärlek för högländerna. I sista raden säger han att var han än åker får han inte glömma kärlek i backe. Andra Stanza: I det andra stycket upprepar han samma beklagande över den första stanza som "[hans] hjärta i högländerna", där han brukade jaga hjort, rom och andra vilda djur och växter. "Mitt hjärta är i högländerna och jagar hjorten./A-jagar vilden-hjorten och följer roten." Poeten beklagar att han inte längre kan njuta av det nöjet eftersom han inte längre befinner sig på land. Detta ökar melankoliteten, en känsla av längtan efter dikt. Tredje Stanza: I detta område bjuder poeten en rad farewells. Han bjuder farväl till "berg med hög täckningsgrad med snö" "till strutterna och gröntarna nedanför" "till skogarna och skogen som hänger på vilden" "till skyfallen och högljudda översvämningar". Farväl är en sista farväl, så vi kan utgå från att poeten eller den förste personen här lämnar för bra och det finns en möjlighet att han inte kommer tillbaka. 4:e Stanza: Den sista punkten är upprepningen av den andra stanza. Eftersom det är ett sång upprepas samma stanza här. I många populära litterära upplagor och publikationer saknas denna stanza. Burns-valet av ord är viktigt. Fördelningen av H i stanzas görs för att förbättra smältningen i sång. Det finns också en anrikning av "s" i "Mitt hjärta(n)", "mitt hjärta(er)", "mitt hjärta(er) som inte är här", även a-cha(er). Detta "s" är nästan som ett tecken och jakten tyder på att man jagar en dröm som inte kan uppfyllas.