Om-Mantra Om108 Musmatta

Tack för textartighet från WIKIPEDIA. besöka och läs mer: http://en.wikipedia.org/wiki/Mantra i sammanhanget av Vedasen, benämnamantraen ser till det helt portionr som innehåller texterna som kallas Rigg, Yajur eller Saam, dvs., meterdelen som motsatt till den prosaBrahmana kommentaren. Med övergången från ritualistic Vedic traditioner till mystisk och jämlikhets- hinduisk skolor av Yoga, Vedanta Tantra och Bhakti gav sig den ortodoxa inställningen av elitnaturen av mantrakunskap långt till andliga tolkningar av mantras, som en översättning av människan ska eller lust in i en bilda av handlingen, med några särdrag i allmänning med spådomar i allmänhet. För författarna av de hinduiska scripturesna av Upanishadsen föreställer syllablen Aum, sig själv utgöra en mantra, brahmanen, godheaden såväl som helheten av skapelsen. Kūkai föreslår att alla ljud är uttrycka av Dharmakayaen Buddha - dvs., som i hinduiska Upanishadic och Yogic tanke, dessa ljud är manifestations av ultimat verklighet, i avkänningen av den solida symbolismen som förutsätter att de röst- ljuden av mantraen har det naturliga menande oberoende av överenskommelsen av personen som yttrar dem. Ändå skilja sig åt beror lät sådan överenskommelse av en vilken mantra kan symbolisera, eller, hur den kan fungera, alltigenom de olika traditionerna och också på sammanhanget, som den är skriftlig i, eller. I något anföra som exempel där är åtskilliga lagrar av symbolismen som är tillhörande med varje ljud, många av som är specifika till särskild skolor av tanke. För ett exempel av sådan se syllablen: Aum som är centralen till både hinduiska och buddistiska traditioner. Kom hinduisk tantra för stunder slutligen att se breven såväl som ljuden som tekniker av prästen, förskjutningen in mot handstil uppstod, då buddism reste till chinan. Även om chinan saknade ena, ecklesiastiska uppnådde den Sanskrit språknågot liknande, china dess kulturella enhet till och med ett skriftligt språk med tecken som var böjliga i pronunciation, men mer preciserar i menande. Kinesen det värderade hög skriftliga språket mycket högre än gjorde de indiska buddistiska missionärerna och handstilen av mantras blev en andlig övar i dess egna höger. Så att, eftersom Brahmins hade varit mycket strikt på korrekt pronunciation, kinesen och sannerligen annan långt - östliga buddister angicks mindre med denna, än handstil något besegrar korrekt. Öva av handstilmantras, och kopiera övar blev texter som en andlig, mycket förädlade i Japan, och handstilen i Siddhamen skrivar i vilket de Sanskrit av många buddistiska Sutras var skriftliga endast ses egentligen i Japan nuförtiden. Emellertid övar skriftlig mantra-upprepning i hinduiskt, med Sanskrit i några numrerar av skrivar, är välkänd till många sects i Indien som väl.