Örn Nyckelring

Örn (Haliaeetus leucocephalus Grekiska hali = salt/hav, aeetus = örn, leuco = vit, cephalis = head) är en fågel av ber som finns i Nordamerika. En havsörn, som har två kända underarter och som bildar ett artpar med den vitstjärta Eagle (Haliaeetus albicilla). Den omfattar större delen av Kanada och Alaska, hela det angränsande Stater, och norra Mexiko. Det finns nära stora kroppar i öppna vatten med en riklig livsmedelsförsörjning och träd med gammal tillväxt för bostad. Örn är en opportunistisk feeder som huvudsakligen lever på fisk, som man slår ner och fångar från vatten med sina taloner. Det bygger det största häcket av en nordamerikansk fågel och de största kapslarna i träd någonsin för alla djurarter, upp till 4 meter djup (13 ft), 2,5 meter bred och 1 ton (1,1 ton) i vikt[2] och når mognad vid fyra eller fem års ålder. Örn är faktiskt inte balt. namn härstammar från en äldre betydelse av "vita huvud". Vuxen är huvudsakligen brun med ett vitt huvud och svan. Könsen är identisk i fråga om tumörer, men kvinnor är större än män. Bläcket är stort och lockat. Den omogna könsmognaden är brun. Örn är Förenta staternas nationalfågel och finns på dess försegling. I slutet av 1900-talet var det på gränsen till extipation i det kontinentala Förenade Stater. Populationer som återhämtats och arten ströks från den federala regeringens förteckning över utrotningshotade arter den 12 juli 1995 och fördes över till förteckningen över hotade arter. Det togs bort från listan över utrotningshotade och hotade vilda djur i nedre 48 Stater den 28 juni 2007. En vuxen Örn är jämnt mörk brun med ett vitt huvud och svan. Svan är måttligt långt och svagt kilformat. Män och hondjur är identiska när det gäller att plundra, men dimorfism är uppenbar hos arterna eftersom honorna är 25 procent större än hanarna. Bak, fötter och irider är en ljus gult. Ben är fritt från ludd och tålarna är kort och mäktiga med stora taloner. Baktågets mycket utvecklade ton används för att tränga igenom de vitala bett områdena medan det hålls orörligt av framtassarna. Bläcket är stort och har en gult.[4] Vuxen Örn är omisskännlig i sitt ursprungliga område. Den nära besläktade African Fish Eagle (H. vocifer) (långt utanför Örn område) har också en brunt kropp, vitt huvud och svan, men skiljer sig från Bald genom att ha en vit bröstkorg och svart spets på räkningen. Den omogna könsmognadens uppkomst är en mörk brun överlagd med rötlig vit näsblödning fram till det femte (sällan fjärde, mycket sällan tredje) året då den når mognad. Omoget Örn kan särskiljas från Golden Eagle (Aquila chrysaetos), den enda andra mycket stora, icke-vulturinfågeln i Nordamerika, eftersom den förstnämnda har ett större, mer utskjutande huvud med en större skak, rakare kantad vingar som hålls platt (inte något upphöjt) och med en stärkt vinge och fjädrar som inte helt täcker ben. När man ser bra ut är Golden Eagle utpräglat av plumage med ett fastare varmt brunt färg än ett omognat Örn, med ett rödgolden plåster på sin band och (hos omogna fåglar) en mycket kontrasterande uppsättning vita fyrkanter på vinge. Örn har ibland betraktats som den största verkliga våldtäktsmannen (accipitrid) i Nordamerika. Kalifornien Condor (Gymnogyps californianus) är den enda större arten av rapsliknande fåglar. I dag betraktas den nya World vulture som i allmänhet inte som en taxonomisk bundsförvant av verkliga nederbörder[7]. Golden Eagle, som i genomsnitt väger 4,18 kg (9,2 lb) och 63 cm (25 tum) i vinge i tävling i Amerikanska (A. c. canadensis), är dock endast 455 g (1,00 lb) tändare i elakets vikt och överskrider Örn i elak vinge med ungefär 3 cm (1). 2 tum). Dessutom kan Örn närkussiner, den relativt långsvingade men kortsvällda vitsvansade Eagle och den totalt sett större Stellers Sea Eagle (H. pelagicus), sällan vagera till Alaska från Asien. Örn har en kroppslängd på 70-102 centimeter (28-40 tum). Den typiska vingspetsen är mellan 1,8 och 2,3 m (5,9 och 7,5 ft) och vikten ligger normalt mellan 3 och 6,3 kg (6,6 och 14 lb). Honorna är ungefär 25 procent större än hanarna, i genomsnitt 5,6 kg (12 lb) och mot hanarnas genomsnittliga vikt 4,1 kg (9,0 lb). Fågelns storlek varierar beroende på belägenhet och motsvarar i allmänhet Bergmanns bestämmelser, eftersom arten ökar storlekt längre bort från ekvatorn och tropikernorna. De minsta exemplaren är de från Florida, där mogna hanar kan väga så lite som 2,3 kg (5,1 lb) och ha en vingspännvidd på 1,68 m (5,5 ft). På samma sätt är örnarna från South Carolina i genomsnitt 3,27 kg (7,2 lb) i vikt och 1,88 m (6,2 ft) i vågspan. De största örnarna kommer från Alaska, där stora hondjur får väga upp till 7,5 kg (17 lb) och spänna 2,44 m (8,0 ft) över vingar. Av standardmätningarna är vinge-kordan 51,5-69 cm (20,3-27 tum), svan är 23-37 cm lång (9,1-15 tum) och tartan är 8-11 cm (3,1-4,3 tum). Enligt uppgift varierar kulmen mellan 3 och 7,5 cm (1,2 till 3,0 tum), medan mätningen från formen till proppens spets är 7-9 cm (2,8 till 3,5 tum). Ansökningsomgången består av svag staccato, strypande visslor, kleek kik ik ik, något liknande i anslutning till en gull. Ungdomarnas krav tenderar att vara hårdare och hårdare än vuxnornas. Örn placerade i släktet Haliaeetus (havsörn), som får både sitt gemensamma och specifika vetenskapliga namn från det utpräglade utseendet på vuxens huvud. Bald i Engelska namn härleds från ord-piebald och hänvisar till det vita huvudet och fjädrarna från svan och deras kontrast till den mörkare delen.[16] Det vetenskapliga namn härstammar från Haliaeetus, New Latin for ’sea eagle’ (från det antika grekiska haliaetos), och leucocephalus, Latinized Ancient Greck for ’white head,’ från ο υ κ ε leukos (vite) och κ ε gåLIG Kephale (’head’). Örn var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Linnaeus i hans arbete på 1800-talet, Systema Naturae, under namn Falco leucocephalus. Det finns två erkända underarter av Örn: ・ H. l. leucocephalus (Linnaeus, 1766) är den nominerade underarten. Den är avskild från H. l. wash- ingtoniensis vid cirka 38° N, eller grovt räknat från San Francisco.[21] Det finns i södra Förenade Stater och Baja California. ・ H. l. wash- ingtoniensis (Audubon, 1827), synonym H. l. alascanus Townsend, 1897, den norra underarten, är större än den södra nominerade leucocephalus. Den finns i norra Stater, Kanada och Alaska. Denna underart når längre söderut än latitud 38°N på Atlanten Kusten, där den förekommer i Kapstadsområdet. Örn är ett artpar med den eurasiska vitsiga Eagle. Artparet består av en vit och en behårad art av ungefär lika storlek, och den vitsiga Eageln har också en något blek brun kroppsmassa. De två arterna fyller samma ekologiska nisch i sina respektive områden. Paret skiljde sig från andra havseaglar i början av Miocene-Tidigt (c. 10 Morsa BP), men eventuellt så tidigt som Tidigt/Mitten Oligocene, 28 Morsa BP, om den mest gamla fossila posten på rätt sätt tillskrivs detta släkte. De två arterna skiljde sig förmodligen åt i NordStilla havet, eftersom den vitskägda Eageln spred sig västerut till Eurasien och Örn spred sig österut till Nordamerika. Naturområdet Örn omfattar de flesta av Nordamerika, inklusive större delen av Kanada, hela det kontinentala Förenade Staterna, och norra Mexiko. Det är Nordamerikas enda havsörn. I olika livsmiljöer från Louisianas bayous till Sonoran Desert och östrans lövskogar i Quebec och New England är nordliga fåglar flyttande, medan sydliga fåglar bor och stannar kvar på sitt avelsterritorium hela året. På 1950-talet var minimibefolkningen till stor del begränsad till Alaska, Aleutianöarna, norra och östra Kanada och Florida. I dag är de mycket vanligare, och de bor i alla kontinentala stater och i Förenta Stater och Kanada. Örn kommer också att samlas på vissa platser under vintern. Från november till februari, en till två tusen fåglar på vintern på Squamish i British Columbia, ungefär halva vägen mellan Vancouver och Whistler. Fåglarna samlas främst längs Squamish- och Cheakamus-floderna, som lockas av laxens lekning i området. Det har inträffat som en vagrant två gånger i Irland, en ung barn sköts olagligt i Fermanagh den 11 januari 1973 (oidentifierad först som en vitskrapad Eagle) och en utmattad ungfisk fångades i Kerry den 15 november 1987. Under uppfödningssäsongen förekommer Örn i praktiskt taget alla typer av amerikanska våtmarksområden, såsom seakost, floder, stora sjöar eller träskmarker eller andra stora kroppar av öppet vatten med en mängd fisk. Studier har visat att man föredrar kroppar från vatten med en omkrets underbarare än 11 km (7 min), och sjöar med en yta som är underbarare än 10 kvadratkilometer (4 sekv mi) är optimala för att förädla Örn. Örn kräver i typfallet gammalväxt och mogna stånd av barrträ eller lövträ träd för perktning, rotering och kapning. Arten träd är enligt uppgift mindre viktig för örnparet än trädens höjd, sammansättning och placering. Det markerade träd måste ha en synlighet för bran, vara över 20 m lång, ha en öppen struktur och vara nära att be. Det kanske är av största vikt för denna art att det finns ett överflöd av jämförelsevis stort träd runt vatten. Om träd ligger i stående vatten, t.ex. i en mangroveträsk, kan bostaden vara relativt låg, så låg som 6 m (20 ft) över marken. I ett mer typiskt träd som står på torr mark kan kapslarna placeras från 16 till 38 m (52 till 125 ft) i höjdled. I Chesapeake Bay var kapslingen av träd i genomsnitt 82 cm i diameter och 28 m (92 ft) i total höjd, medan i Florida är den genomsnittliga kapslingen av träd 23 m hög och 23 cm i diameter. Träd som används för kapning i det Underbarare Yellowstone-området är i genomsnitt 27 m högt (89 ft). Träd eller skog som används för kapning bör ha en krontäckning på högst 60 % och minst 20 % och ligga nära vatten. De flesta kapningar har hittats inom 200 m (660 ft) från öppet vatten. Den underbarare avstånd från öppet vatten som registrerades för ett Örn-rede var över 3 km (1,9 min), i Florida. I Florida består boendelivsmiljöer ofta av mangrovsvampar, sjöar och floders stränder, pineland, säsongsbundet översvämmade plattskogar, träsvampar och öppna räkor och betesmarker med utspridd lång träd. Träd i Florida har förmånen att bo i Slash Gräs (Pinus elliottii), Longleaf Gräs (P. palustris), Loblolly Gräs (P. taeda) och cypress träd, men för de sydliga kustområden där mangroves vanligen används.[30] I Wyoming är odlingar av mogen bomskog eller lång gräs som finns längs vattendrag och floder typiska livsmiljöer för örn. Wyoming eagles kan befinna sig i livsmiljötyper som sträcker sig från stora, gamla tillväxtbestånd av Ponderosa Gräs (Pinus ponderosa) till smala remsor av strandnära träd som omges av avrinningsområden.[7] I sydöstra Alaska stod Sitka Spruce (Picea sitchensis) för 78 procent av det träd som används av örnar, följt av hemlås (Tsuga) vid 20 procent. Örnster som ligger i reservoarer som skapats av människan och som finns i lager med fisk. Örn är i regel mycket känsligt för mänsklig verksamhet när det är i bostad och förekommer oftast i områden med minimal mänsklig störning. Den väljer platser som är mer än 1,2 km (0,75 min) från störningar hos människor med låg densitet och mer än 1,8 km (1,1 min) från störningar hos människor med medelhög till hög densitet. Örn kommer dock emellanåt att gå in i stora flodmynningar eller utspridda odlingar i större städer, t.ex. på Hårstift-ön på Willamette-floden i Portland, Oregon eller John Heinz National Wildlife Refuge i Tinicum i Philadelphia i Pennsylvania, som omges av en underbar mängd mänsklig verksamhet.[34][35] Ännu mer i strid mot den normala känsligheten Under störning flyttat en familj av Örn till Harlem-området i New York City 2010. När Örn vintrar sig tenderar det att vara mindre livsmiljö och mindre störande. De samlas vanligtvis på platser med rikliga percher och vatten med rikligt be och (i norra klimat) delvis ofryst vatten. Alternativt tillbringar icke-avels- eller vintringsområden i Örn, särskilt i områden med brist på mänskliga störningar, sin tid i olika bergsområden, ibland långt från vattenvägarna. I norra delen av Nordamerika (särskilt i insida-delen) tenderar denna marklevande befolkning i Örn att vara särskilt utbredd, eftersom ofryst vatten kanske inte är tillgängligt. Områden som används för att vinga upp bergsområden består ofta av öppna livsmiljöer med medelstora däggdjurskoncentrationer, t.ex. räkor, ängar eller tundra, eller öppna skogar med regelbunden tillgång till kadaver.